Bush eller Bill

Under hela min karriär har jag inte haft någon mentor. Jag brukar inte ångra något men detta har jag ångrat. Att jag skulle vara duktig pojke, att jag skulle klara mig själv. ”Kan själv”-syndromet. Precis som ett litet barn. Att inte visa sina svagheter utan att istället i princip höja rösten när någon trycker på en öm punkt. Som i det militära: ”Är du osäker på en sak – höj rösten!”

Det hade betytt ofantligt mycket att ha en person som jag hade förtroende för, som jag kunde lyfta mina innersta tankar med. Tänk vad mycket klarare allt hade blivit. Men jag tog mig heller aldrig tid för reflektion, jag grubblade – det gjorde jag, men det kom aldrig ut något bra av det. Det malde och malde men knivarna var för slöa. Om jag åtminstone hade skrivit ner vad jag kände, vilka utmaningar jag stod inför – då hade det varit ett bra sätt att få klarhet och samtidigt må bättre.

För vad som händer när det bara mal och mal är att man dras ned i ett hål bredvid. Ungefär som i en sådan där maskin där man stoppar sina pet-flaskor. Om det inte finns en streckkod så hamnar man i facket bredvid. Det vill säga det händer ingenting. Man börjar om – men resultatet uteblir.

Min första kontakt med en mentor var när jag utbildade mig till det. Den stunden, eller de två timmarna, glömmer jag aldrig.

Det var som att öppna en kran – jag pratade oavbrutet. Mentorn behövde inte ställa många frågor. Det kan man kalla ett uppdämt behov.

Vad gjorde då hon? Egentligen ingenting. Jo, hon var där. Kroppsligt och mentalt. Hon tittade på mig. Hon hörde vad jag sade. Hon var med. Hon nickade. Hon hummade. Hon ställde följdfrågor. Hon var intresserad. Hon var engagerad. Hon ingav förtroende. Så enkelt är det att vara mentor.

Vi har alla behov av att bli lyssnade på. Det är en bristvara idag. Tyvärr.

När Percy Barnevik träffade George Bush den äldre på ett cocktailparty så fladdrade hans blick under deras samtal. Precis som han redan förberedde vem som han skulle tala med härnäst. Bill Clinton däremot, tittade Percy stint i ögonen, lyssnade intensivt, var påläst vem Percy var och vad han gjorde. Vi känner alla igen det här. Vi har alla mött dem.

Vi vill alla träffa en ”Billare”. Men oftast är det en ”Bushare”.

“Listening is a magnetic and strange thing, a creative force. The friends who listen to us are the ones we move toward. When we are listened to, it creates us, makes us unfold and expand.”

Anonymous

En kommentar till Bush eller Bill

  1. Jättebra, precis så är det. Vi behöver alla någon som lyssnar. Behovet har alltid funnits där men är idag större någonsin. Enligt min åsikt så skulle många problem i dagens samhälle om inte lösas, så åtminstone lindras om vi lyssnade mer på varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *